50-års presenten i en flugfiskares drömmiljö 2024

ATT FLUGFISKA NÅGON AV Englands strömmar har såklart funnits på min ”bucketlist” under lång tid. Jag har diskuterat med fiskebroder och läst om det engelska flugfisket sedan jag trevande kröp i vadarna för första gången. Lars-Åke Olssons böcker och hans berättelser om England som flugfiskets vagga har fått mig att längta. 

Det var tidigt i maj under en middag i Gimdalen med Lars-Åke vid bordet som avgjorde saken och blev droppen som äntligen fick mig att boka resan till The Peacock för att fiska river Wye. Passande nog var detta samtidigt som jag offrat min vänsterarm och investerat i en femtioårspresent till min bror. Ett underbart Anderbergspö, 8,6 fot med rullfäste i finaste rosenträ och Ewerett Garrisons förnämsta tapering 212E. Ett mästerligt spö med en lång och jämn aktion helt utan ”knä” någonstans, men samtidigt med reserv att kasta lite längre. Vad kunde väl vara bättre än att bjuda brormin på premiärfiske i river Wye med hans Anderbergspö och boende på påfågeln i bästa mayflytid. 

Regnet föll naturligtvis när vi nådde brittisk mark och landade på dimmiga Manchesters flygplats tidig torsdagsmorgon den tjugotredje maj. Jag och brormin var såklart fyllda av energi inför mötet med värdshuset The Peacock och river Wye. Jag hade bokat fiske för oss på fredag och lördag men också fått möjlighet att fiska på torsdagseftermiddagen, complementary from the riverkeeper, som hotellet så glädjande hälsade. Nu har vi landat. Nu är vi redo. The Peacock Den svarta bilen tuggar i sig mil efter mil av den regnvåta asfalten på väg söderut mot den lilla byn Rowsley i Derbyshire och lyxiga The Peacock Hotel, påfågeln, där vi skall bo tre nätter. Hotellet är framröstat som Englands fjärde bästa contryside hotel 2024. Ett weekendfiske deluxe väntar.

–A warm welcome to The Peacock, gentlemen. Regrettably, the mega-heavy rainfall from a few days ago precludes any fishing in the River Wye this afternoon... afternoon. Nonetheless, I encourage you to take a leisurely stroll along the river. Enjoy your walk. 

Våra tomma blickar möttes i samma sekund som vi förstod innebörden. En fruktan inför resan var just massivt regn och eller kraftig vind. Nu hade det regnat en månads nederbörd på ett dygn och Wye var brungrumlig med alltför högt vattenflöde. Den fromma receptionistens ord var svåra att ta in. ”Enjoy your walk”!!! Bomber och granater vilken osis. Anfäkta och regera, skall vädret sätta stopp för min dröm att se brormin drilla rekordöring med hans nya spö.

Omtumlande slog vi oss ned i de typiska öronlappsfåtöljerna i loungen på The Peacock och fick en kanna nybryggt te med Paterson’s shortbread serverat. Kallsvettiga övervägde vi våra alternativ och kom fram till att vi inte har så många val. Ta till flaskan eller att lita fullständigt på riverkeeper Jan, som skulle möta upp oss i biblioteket efter morgondagens frukost för att diskutera fisket. Vi tog en enkel lunch i Rowsley, en kort promenad från hotellet vilket kändes skönt efter den tidiga morgonen och flygresan. 

När vi kom tillbaks till The Peacock var rum nummer tre klart och vi drog på oss gummistövlarna och begav oss ut för att bekanta oss med området och spana in river Wye. Duggregnet hade upphört, det bruna vattnet forsade fram och gjorde det omöjligt att ens försöka fiska. Vi fick föreställa oss klart vatten med lugnt flyt och härliga kläckningar istället, hoppet skulle aldrig överge oss. Under en gammal stenbro såg vi de första sländorna på det något lugnare vattnet. Vegetationen var tät längs ån som var sjukt bred av allt regnvatten. En skummande fluffig Oboj-fors. 

Efter någon kilometer stannade vi upp för att konsultera google maps och se exakt vart vi var.

– Eh, det här är inte river Wye, eller?

– Hmm, nej det här är river Derwent.

River Wye och Derwent sammanflödar  nedströms Rowsley och vi hade med stigande öringfeber direkt vid hotellet börjat gå uppströms längs Derwent. Nu blev det helt om, över på andra sidan vägen och sedan uppströms river Wye som omges av ett mer öppet landskap med får och kor betande på sluttningarna och längs ån, som taget ur en engelsk film. 

Det var fortfarande uppehållsväder när vi borstade av stövlarna och stegade in på The Peacock för att bekanta oss med baren. Så brittiskt som det någonsin kan bli, inte en scen i The Midsummer Murder kan vara mer typisk. Stengolvet, de tjocka stenväggarna och de blyinfattade fönstren med en genuin bardisk i mörkaste mahogny och små obekväma bord utspridda. Brasan sprakade hemtrevligt och bartendern serverade raskt ett par Negroni’s till oss. Cheers brother. 

Det blev barmiddag och en tidig kväll med långa diskussioner om morgondagens fiske och huruvida brunvattnet skulle hinna undan. Orosmolnen skymde vårt drömfiske. Det vore ju så surt om vi skulle missa en hel dags fiske! 

När jag på fredagsmorgonen drogisär de massiva gardinerna från de blyinfattade gamla fönstren såg jag att det var gråväder men uppehåll med måttlig vind. Ett helt okej fiskeväder om nu nivån i Wye har gått ned och ginet klarnat. Frukostmatsalen har sobert racinggröna väggar och fluffigt textilgolv såklart, vad annars.  Möbleringen är stiliga trämöbler allt insvept i ett diskret sorl från dämpade samtal. Det är en diger frukostmeny och en buffe med härliga frukostflingor, annars är allt a’la carte och ingår i det respektabla rumspriset. 

Unika fiskar.

Wye’s vilda regnbågar är unika. Den typiska regnbågen är på de flesta ställen i europa oförmögen att reproducera sig vilt, så också i England. På ett fåtal platser i europa finns det vild regnbåge, till exempel i Slovenien, och just i river Wye. 1912-1913 så odlades det regnbåge i Lashford Lake ovanför Bakewell och under en rejäl storm drabbades odlingarna så att den USA importerade regnbågen f lydde fiskodlingen och tyckte sedan att river Wye kändes hemma så till den grad att de började leka på våren och fortplanta sig. I Willy Haufmanns bok På Jakt efter regnbågen nämns det att W.M. Gallichan har skrivit om Wyes regnbågar redan 1905. Utan tvivel har det alltså funnits en stam av regnbåge i Wye under drygt 100 år, som trots tillgång till havet via Derwent-Trent inte har koloniserat närliggande vatten utan stannat kvar i Wye. 

Jan Hobot, Janne, är riverkeeper för river Wye, Derwent, Lathkill och Bradford sedan 2007. Peacocks gäster tillåts fiska Derwant och Wye med dagkort. Torrfluga, catch and release, hullingfritt och ingen vadning är det som gäller. Noteras bör att Klinkhamer icke ses som en torrfluga då på tok för stor del an Klinkhamern oftas vistas under ytan, basta. 

Vi träffar Jan i hotellets bibliotek över en kopp te. Han är en av dessa urtrevliga människor som ger massor av positiv energi. Det känns direkt att Jan är äkta och att han verkligen vill göra allt han kan för att ge oss en så bra upplevelse av våra dagar här. Trots att Wye fortfarande inte är fiskbar. Janne föreslår ett mindre vatten, ett biflöde till Wye längre uppströms som alltid håller klart vatten även vid kraftigare regn. 

The Lower Lathkill. 

Janne erbjuder att köra oss upp till där Lathkill rinner ut i Wye, en kort bilresa i hans något välanvända lilla SUV. Vi trycker in oss själva, motorn rasslar igång och Jan beskriver fisket i lilla Lathkill som är en springcreek vilket gör att den alltid har lite klarare vatten än de andra åarna. Janne drar ut oss ut ur bilen vid en vacker gammal stenbro (vad annars) och ger oss lite tips om att i harmoni strosa uppströms och fiska av Lathkill under förmiddagen för att sedan vända och gå nedströms och se om vattnet i Wye har blivit bättre för att då kunna fiska nedströms tillbaks till The Peacock i lagom tid då klockan slår Pimm’s-o’clock. 

Vi tar våra lätta ryggsäckar med lunchpaket som består av varsin fullsmockad och generös sandwich, omsorgsfullt insvept i engelskt slaktarpapper med handknutet snöre, samt två vinglas och en butelj rött vin från Saint Emilion, en Chateau Montagne 2020. 

Lilla Lathkill är ett vatten helt i vår smak, tajtare än Wye, mycket mindre och har ginklart vatten trots regnet. Bitvis omges ån av tät vegetation med buskar och träd som ger bra skydd för den skygga fisken. De vilda regnbågarna och öringarna är otacksamt lätta att skrämma iväg när man smyger fram längs de kortklippta strandkanterna. Janne har trimmat gräset och vissa sträckor är nästan parkliknande där man bekvämt smyger uppströms under uppsikt av storögda och nyfikna får i flock. Våra Anderbergsspön är riggade med mayfly-imitationerna vi fick av Janne tidigare, men än så länge är kläckningarna väldigt sporadiska även om vi har sett mayflies redan nu på morgonen så hoppas vi att kläckningarna får mer fart senare på dagen, det är ju faktiskt ”high season” enligt priserna på fiskekorten. 

Det börjar kläcka lite mer mitt på dagen och vi ser allt fler mayflies i olika storlekar och färger. Vi strosar uppströms och tar in det öppna landskapet och åns skönhet som späds på av de kläckande sländorna när solen tränger sig fram då och då. Efter en stund vänder vi nedströms och det blir lunch vid lillstugan ungefär mitt på sträckan. Vi har bara fått småfisk än så länge och inte heller sett någon större fisk som vakat. Men det är ändå ett fantastiskt fiske. Att sitta på bänken utanför fiskestugan längs Lathkill och spana efter sländor och vak känns helt underbart. På avstånd hörs får bräka och i solskenet jagar kvittrande sånglärkorna sköra mayflies över ån. Vi stortrivs även om kläckningarna är sparsamma och fisken småväxt så är helheten storartad. Lathkill bjuder oss småöring och ger oss en härlig känsla av det brittiska torrflugefisket. 

Mättade utav den späckade smörgåsen och glada av bordeauxvinet så dansar vi fjäderlätt nedströms mot The Wye med hopp om lägre vatten som inte är lika grumligt och brunt som tidigare. River Wye är fortfarande hög och brun såsom i våra mardrömmar. Inte som igår men det är stor skillnad om man jämför med den klarare Lathkill. Vi ser till slut vakande fisk i Wye och det ger oss ny energi även om vaken är väldigt sporadiska trots att det kläcker endel i eftermiddagssolen. Nivån och hastigheten på det bruna vattnet bidrar till de få vaken tror vi. Sightfiske efter Wyes grövre regnbågar känns fjärran, kommer brormins nya spö att få buga sig för Wye’s bågar? Det känns på något sätt extra trist att blindkasta i ett vatten som Wye så det blir en lugn promenad nedströms mot Rowsley och vi inser att Wye inte kommer att förgylla dagen och kvällen med något bättre fiske. 

När vi traskar över den gamla stenbron i Rowsley känner vi ändå oss mycket nöjda med dagen. Det är en fantastisk miljö och vi har fått ut det bästa möjliga av dagen. Vädret kan vi inte göra något åt, det blir säkert bättre i morgon. Tack Janne för att du bjöd oss Lathkill och räddare vår dag. 

Tillbaks på påfågeln borstar vi återigen av våra stövlar, rättar till tweedvästen och går raskt till baren för att släcka törsten efter en lång dag on the stream. Brormin tar en lokal pint of Peak Ales och jag en cup of Pimm’s. Lord Edward Manners, bror till the Duke of Rutland, som är stolt ägare till The Peacock och boende på sin familjs residens Haddon Hall, kommer förbi och hälsar på oss och undrar hur dagen varit. En rolig detalj är att han bär tweedkavaj i samma mönster som min väst och brormins keps, tillsammans har vi en full mundering i samma tyg, haha, skål Lord Edward. 

Kvällens middag blir en kort utflykt till andra sidan Derwent. På Grouse & Claret är det en mer klassisk och folklig stämning än på The Peacock. Maten är lite överraskande helt okej med barsk service helt utan elegans, men så skall det väl vara och det hela är lite sådär brittiskt korrekt, torrt och helt utan engagemang och känsla, vilket idag inte berör oss det minsta. 

Lördag 

Ett stilla morgon sorl, textilgolv, knaprig korv, en doft av flottig och välstekt brittisk bacon. Vi är tillbaks i frukostmatsalen. Ännu en dag i paradiset. Brormin slänger en snabb blick på den omfångsrika frukostmenyn, mer behövs inte, han ser sig om och vinkar ivrigt till sig den rosenkindade servitören:– Good morning, my good fellow. I should be most grateful if you could arrange for a full house breakfast to be served. A delightful assortment of morning sustenance would be quite appreciated. Thank you kindly. Frukosten håller absolut världsklass på The Peacock, ”Full House” är en respektabel bältespännare. Nervositeten kring bordet höjs alltsom vårt andra möte med riverkeeper Jan närmar sig. Hur skall vi ta oss an river Wye idag, går det ens, blir det istället några omgångar bridge på Haddon Hall kanske. 

Wye är något bättre än igår men fortfarande osmakligt brun med högt vattenstånd och rejält grumlig. Janne har en idé. Såklart. Han har hört sig för och fått okej på att låta oss f iska övre delen av Lathkill på ”The Dukes Beat” som är en fantastisk sträcka med hårt begränsat fiske och ett av Englands bästa öringvatten. Spiller man det klaraste gin i Lathkill vid Dukes Beat så blir ån grumlig (gammalt ordspråk).

– Well, let’s go up there Janne! 

Det välanvända fordonet tar oss skumpande till hjärtat av The Peak District i Derbyshire och den lilla byn Over Haddon som Lathkill klyver pitto9. Bildtex bildtex bildetx bildtext bildetx bildtex. upptäcka mot den fläckvisbeväxta botten, men vaken avslöjar öringen även i Lathkill, men det visar sig vara ett otroligt utmanande fiske. Kläckningarna är inte så rejäla som vi hoppats på, snarare sporadiska. Fisken blir lätt spookad efter några osmidiga kast och då är det bara att försiktigt jaga vidare. Vi fiskar oss sakta uppåt mot stugan och kastar kanske på 3-4 fiskar var utan att landa en endaste öring. Fisket är ändå fantastiskt med en av oss som växelvis spejar och en som fiskar. Poolen strax ovanför Dukes Hut håller fin fisk. Vi kan se hur dom långsamt sveper fram i den lungna poolen och sörplar i sig mayflies. Det är ett långt kast med mitt lilla 7.3 fots Anderbergspö men jag når utan problem och tafsen lägger ut flugan perfekt på den blanka ytan, inte långt från en fin öring. Jag kan se hur öringen gör en liten reskt i två halvor. Janne låser upp grinden och kör oss upp längs ån, beskriver passionerat dess karaktär och ger oss värdefulla tips. Vi stannar vid en liten pittoresk stuga längs ån och kryper ut ur bilen i den ljumma förmiddagssolen. The Dukes Hut står såklart till vårt förfogande under dagen och Janne beskriver övre delen av ån för oss. 

Det är häpnadsväckande vackert, den finaste strömsträcka jag sett. Vi lämnar våra lunchknyten i stugan och åker sedan ned till början av sträckan för att sedan fiska oss uppströms, som sig bör. Efter den korta färden förlöser bilen oss krampaktigt och vi befinner oss längst ner på ”Dukes Beat”. Storögda med öppna munnar begrundar vi åns skönhet. Den här sträckan är sedan lång tid känd för det svåra men exceptionella f isket efter vild öring. Grov öring. Åns porlande ger bygden en fantastisk ro och skönhet, det här är sagolikt brittiskt och jag känner hur jag totalt slappnar av. Det här kommer att bli en förtrollad flugfiskedag. Vi befinner oss i ett sagolandskap med gröna böljande kullar, de pittoreska stenhusen, det mer än ginklara och syrerika vattnet som får mayflies och öringarna att stortrivas. Lathkill slingrar sig genom landskapets ängar, kalkstensklippor och lummiga skogar där sällsynta fjärilar och orkidéer är bästa vänner sida vid sida. Nja, endel orkidéer får huka sig när Janne klipper gräset så att de som väljer att fiska i sina handgjorda oxfordskor, i finaste läder från traktens kossor, går torrskodda längs ån. Som tur är skiljer stenmurar och staket boskapen från ån så att skinnskornas ättlingar inte får för sig att utkräva någon slags hämnd å deras förfäders vägnar vars skinn pryder de lokala flugfiskarna. Tur att vi har gummistövlar.

– Tight lines chaps, hojtar Janne glatt och puttrar sakta iväg. 

Vi traskar uppströms och spanar efter vak, här är det tydligt att blindfiske och kastande på chans är fel recept. Gå försiktigt efter ån och spana efter vakande fisk och sedan lägga upp taktiken för hur just den fisken skall tas, det tror vi är rätt melodi. 

Jättestor öring 

Det tar ett tag innan vi ser de första fiskarna, de är såklart inte helt lätta att kursändring mot flugan och ökar farten något för att samtidigt resolut stiga mot min mayfly-imitation. Plask och härlig spöböj, fish on! Jag kan inte annat än att jubla högt där i strömmen. Öringen får min Mohlinrulle att tjuta av lycka, spöt bugar härligt och jag känner tydligt f iskens alla rörelser i korken. En lite kraftigare rusning och plötsligt hoppar rullen ur spöfästet och jag står där med rullen i ena handen och det böjda spöt i andra.– Heey jag behöver nog håvhjälp här gormar jag åt brormin som kommer undsättande. På något sätt lyckas jag ändå hålla linan tight och samtidigt få tillbaks rullen och sedan kan öringen håvas. Dagens första Dukes Beat-öring! Vi bestämmer oss att fiska lite till i poolens övre del samt i poolen strax ovanför innan lunchen. Jag kastar på ett par öringar som vägrar ta i en liten ström medans brormin går upp i andra poolen. Snart ser jag honom med rejäl spöböj på hans Anderbergare. Jag vevar snabbt in och rusar upp till honom, det här ser ut som grövre fisk. 

Min bror berättar...

– Jag såg försiktiga vak i övre poolen och smög närmare i skuggan av de stora kastanjträden. Det var flera grova öringar som patrullerade poolen och käkade sländor. Poolen är ganska grund och det klara vattnet gjorde att jag var tvungen att krypa de sista tio meterna till ett buskage där jag kunde speja ut över poolen. Det var trångt att svinga men kraften i spöt gjorde att jag fick ut f lugan redan i första kastet när jag såg en öring komma åt mitt håll. Flugan landade mjukt och det var helt fantastiskt at se hur öringen i samma sekund uppfattade flugan. Jag trodde först den blev skrämd men tvärtom satte den hög fart mot flugan och snart såg jag öringens gigantiska gap stiga snabbt mot ytan. Tiden stannade och jag vet inte hur jag lyckades att inte rycka undan flugan. Öringen slukade glupskt min mayflyimitation och jag kände fast och tuuung fisk. Vilken känsla – stoor fisk, jättestor.

Det är en härlig scen som möter mig. Brorsan stående i buskaget och drillar fisk med sin 50-års present och det är fin fisk, jättefin. Den gyllengula öringen är urstark och gör rusning efter rusning i poolen och att få den närmare håven är en rejäl utmaning. Den får göra några rusningar ytterligare innan nästa försök görs att håva. Det är en grov öring, otroligt bred över ryggen och urstark. Efter ett par försök går den rätt i håven och brormin har landat sin livs största öring, vid Dukes Beat med sitt nya Anderbergspö. Dagen är komplett. Dags för sen lunch. Efter lunch 10. Bildtex bildtex bildetx bildtext bildetx bildtex. Efter en längre lunch så smyger vi försiktigt längs poolen där vi landat fisk men det verkar som om öringarna har tagit en längre paus än vi själva, poolen är tom, så vi promenerar vidare uppströms. Vi ser vakande fisk som vi effektivt irriterar med våra kast så att de slutar vaka. Drar sig undan, så det är bara att vänta, ta en kopp rökig Lapsang och avvakta i eftermiddagssolen. Det tar ändå 20-30 minuter innan vaken återkommer och vi kan börja kasta på varsin fin öring. Nu smyger jag försiktigare. Försöker komma närmare för att få en bättre presentation som inte skrämmer. Patience dear jedi. Första kastet är för kort men fisken fortsätter att vaka, jag väntar lite extra. Andra kastet är bättre men när flugan sakta passerar öringen ser jag att jag nog måste ytterligare en decimeter längre ut, för inte kan den väl rejecta min fluga... Tredje kastet ser än bättre ut och precis som med alla mayflies som jag sett öringen mumsat i sig så stiger den lika bestämt och tar min fluga. Dock blir jag för stressad och rycker ut flugan ur munnen på öringen alldeles för tidigt. Djupt beklagligt juniormisstag. Omgivningarna påverkar sinnet likt Agassi vid slutspel i Wimbledon, övertänd, ovant underlag. Men den tog fint. Brormin har några påslag men ingen av oss landar någon mer Lathikill-öring. 

Vi går sakta nedströms mot Dukes Hut och sätter oss på en bänk vid nedre poolen för att westrina, spana öring och diskutera allt som har hänt denna fantastiska dag. Janne kör oss åter till The Peacock hotel och ger oss okej att fiska Wye på söndagen innan vi åker hem, complimentary on the house. Sedan blev det en härlig After Fish vid den evigt sprakande brasan. Dagen kröntes sedan av att vi gick all in med ”The Peacock Full Dinner Tasting Menu” i den grandiosa matsalen. Gott, och riktigt bra bröd. Vi släcker törsten i hotellets »    En fantastisk resa med det bästa boendet och urtypiskt brittiskt på alla sätt, från tweed till Pimms insvept i det engelska landskapet och kulturen. lounge med några drinkar och nattfösare. Somnar sedan gott efter en helt fantastisk fiskedag. 

Söndag 

Jag hoppar i mina härliga rågummistövlar och vi korsar gatan utanför hotellet, tar höger under de stora kastanjerna precis innan den gamla stenbron, låser upp grinden och går uppströms river Wye i sällskap av de nyfikna fåren på det försommargröna fältet. Koltrast, Rödhake och så en Bof inks regn av silver förgyller promenaden och humöret är på topp. Wye är fortfarande lite grumlig men förhoppningsvis fiskbar och vi kan redan se en flora av insekter lägs ån. Det är mayflies, gula forssländor och baetis på gång, växlande molnighet med risk för skurar såklart, vi är ändå i England. Snart ser jag fisk vaka under en stor ek som sträcker sig ut över strömmen, strax bortom delar sig ån av en mindre ö. Svalorna lågsniffar och plockar pricksäkert mayflies från ytan, snattar troutfood lika effektivt som en snickare plockar på sig entrecote i en ICA-butik. Det är inte helt lättfiskat då jag inbillar mig att Wye fortfarande är hög med snabbt vatten och många mikroströmmar som följd. Fisken är tjurig och jag får ett påslag som jag missar, låter fisken lugna ner sig lite och går några meter uppströms för att « spana efter fler vilda regnbågar. Efter några minuter ser jag försiktiga vak, troligtvis på små baetis men jag låter min mayfly sitta kvar och ger den ett par försök. På kanske fjärde flytet går regnbågen upp och tar den mörkgröna flugan jag fick av Janne i fredags. Min första Wye-båge landas, ingen kilosfisk men jättekul att känna på en av Wyes vilda regnbågar. 

Vi landade inte någon mer under dagens korta fiske utan strosade tillbaks över de välansade fälten för att byta om och ta en droska till Manchester och kvällens flyg hemåt. 

En fantastisk resa med det bästa boendet och urtypiskt brittiskt på alla sätt, från tweed till Pimms insvept i det engelska landskapet och kulturen. Otur med att Wye var grumlig men det i sig gav oss alla upplevelser längs Dukes Beat i Lathkill vilket var helt fantastiskt. Nästa gång man fiskar Dukes Beat så måste vi vara än försiktigare längs ån, jag tror vi skrämde mycket fisk genom att stövla fram för nära ån, man måste nog lämna det kortklippta och hålla längre avstånd och sedan krypa, som brorsan, fram för att spana och kasta, alltid lär man sig något. Att bo på The Peacock Hotel med fiske kostar, men det får man bita i, och biter man i det, ja då smakar det också. Gott.      

 T he End!